DE ANDRA AKTERNA
Bortom ansiktsväxlingen: Sichuanoperans andra akter
Ansiktsbytena får applåderna, men en kväll på ett tehus i Chengdu är en hel varietéföreställning. Här är elden, dockorna, akrobatiken och komedin runtomkring.
Se Sichuanopera-datum på GetYourGuide ↗En varietéföreställning, inte en opera
En tehuskväll är inte ett enda långt drama – det är ett program av korta, distinkta nummer, på samma sätt som sichuanopera ofta serverats för en avslappnad publik. Ansiktsbytet är huvudnumret, men det kommer vanligtvis sist, och de akter som föregår det är anledningen till att kvällen känns fyllig snarare än som en väntan på ett enda trick. Förvänta dig eld, dockor, folkvisor, akrobatisk komedi och clowneri – varje nummer bara några minuter långt. Formatet är medvetet lätt att njuta av: om ett nummer inte är för dig kommer snart ett annat, och ingen enskild akt kräver att du följer en handling på sichuanesisk dialekt för att ha trevligt.
Eldsprutande (tu huo)
Eldspotning är ansiktsbytenas naturliga partner, och de två utförs ofta tillsammans av samme artist. Utövaren sänder ut flammor över scenen på given signal, tajmade till trummorna, ibland som om hen andas eld medan en mask byts i samma takt. I fullständig Sichuanopera hör effekten hemma i övernaturliga och demonbesvärjande scener — den vilda spökfångaren Zhong Kui är en klassisk eldspottarroll — så lågorna bär både en doft av underjorden och av skådespel. På nära håll är det verkligen uppseendeväckande; kontrollen som krävs för att placera elden säkert, kväll efter kväll, är en konstform i sig.
Rullande lampa och akrobatisk komedi
Den rullande lampan, gun deng, är en av Sichuanoperans älskade komiska akrobatnummer. En artist balanserar en tänd oljelampa på huvudet – och ibland på händer eller fötter – samtidigt som hen kullerbytterar, kryper under bänkar och vrider sig genom låga öppningar, allt utan att låta lågan tippa eller flämta. Numret växte fram ur en traditionell komisk pjäs och blandar slapstick med äkta akrobatisk kontroll, där humorn kommer från den omöjliga lugnet som balansören behåller mitt i det löjliga. Det är en publikfavorit just för att spänningen är synlig: alla i tehuset håller tyst och önskar att den lilla lågan ska förbli upprätt.
Dockor och handskuggor
Någonstans i programmet möter man oftast dockspelarna. Sichuan har en stark tradition av käppdockteater, där snidade figurer styrs underifrån med käppar så exakt att de tycks härma äkta operagester – och i en mästares händer till och med utföra ett miniatyr-ansiktsbyte av eget slag. Vissa program innehåller även skuggspel med händer, där inget annat än sammanflätade fingrar mot en upplyst duk blir en fågel, en hund eller en hel liten scen. Båda är stillsamma, närgångna inslag som recensenter ofta lyfter fram som oväntade höjdpunkter – en delikat motvikt till elden och trummorna runtomkring.
Folkmusik och nattens ljud
Mellan de visuella vändningarna hör du musiken som håller ihop Sichuanoperan: den genomträngande suonatrumman, den stråkade erhun och andra stränginstrument, och framför allt slaginstrumenten – trummor, gonggongar och cymbaler som driver tempot och markerar varje konststycke. Många program innehåller en dos qingyin, en förfinad folkballadstil från Sichuan som traditionellt framförs av en sittande artist med små handhållna instrument. Du kan också få uppleva traditionens signum, den osynliga kören, där röster utanför scenen svarar sångaren på scenen. Inget av detta behöver översättas för att nå fram; ljudet i sig talar om när du ska luta dig fram.
Clowner och komiska sketcher
Sichuanoperan är känd för sin humor, och dess clownroller bär en stor del av kvällens värme. Chou-figuren, den målade komiska karaktären, arbetar publiken med fysiska skämt, rappt munväder och listig lokal humor – mycket på sichuanesisk dialekt, så en del skämt går förbi den som inte kan språket, men tajmingen och slapsticken fungerar ändå. Dessa komiska sketcher är kittet i en varietékväll och håller stämningen lättsam och social mellan huvudnumren. Det är en påminnelse om att detta var folklig underhållning långt innan det blev en kulturarvskonst: teater gjord för en tehuspublik med te i handen och tid att skratta.